En elitidrottare tränar vanligtvis flera pass i veckan och måste många gånger kräva det absolut yttersta av sin kropp. Konkurrensen inom de flesta sporter är ofta extremt tuff. För att lyckas tävla om internationella medaljer och titlar är stora uppoffringar ett måste.

Den generella uppfattningen om elitidrottare är att de är mycket hälsosamma och ses ofta som förebilder för motionärer och glada amatörer. I realiteten, och sett ur ett rent fysiskt och psykiskt perspektiv, är detta förmodligen inte sant. Att vara elitidrottare sliter på en människa, både fysiskt och psykiskt.

En elitidrottare genomgår en rad olika fysiska tester för att maximera prestation och minimera skaderisker. Detta är en del av vardagen för topp-atleter och rent ekonomiskt är det här de allra största medlen investeras under en karriär. Det är dock tämligen ovanligt att en idrottskarriär är skadefri. Normen är snarare att en elitidrottare får räkna med ett par skadeperioder. Förmodligen även operationer för olika förslitningsskador eller överansträngning. Detta kan ses som ohälsosamt då man till viss del “tvingar” kroppen att fortsätta med en viss aktivitet som tydligen varit olämplig. Själva träningen i sig kan också ses som ohälsosamt ur vissa aspekter. Framförallt sett till den psykiska stress som många atleter upplever under skade- eller sjukperioder, då man “går miste” om värdefull träningstid.

Forskning visar att omkring 30% av svenska elitidrottare har upplevt någon form av psykisk ohälsa under karriären. De vanligaste besvären har varit ångest, ätstörningar, identitetsproblematik samt en rädsla för att behöva avsluta karriären ofrivilligt. Detta är betydligt fler än genomsnittet total i Sverige. Mycket av förklaringen till detta ligger i att elitidrottare utsätts för pressen att lyckas, både från sig själva och omgivningen. Samtidigt har den psykiska aspekten av sport inte prioriterats nämnvärt. Den absolut vanligaste psykiska träningen har varit att fokusera på så kallad mental träning. Detta syftar till att förstärka de positiva känslorna av att lyckas, i kort – att skapa vinnarskallar. Det har dock inte fokuserats speciellt mycket på att förebygga psykisk ohälsa. I princip alla atleter upplever motgångar så rimligtvis borde förebyggandet av psykisk ohälsa prioriteras lika mycket som förebyggandet av fysiska skador.